Bengt Korhonen – 78 år i föreningen

Bengt Korhonen var bara 13 år gammal när han 1947 flyttade in i en av de nybyggda lägenheterna på Sickla strand 73 tillsammans med sina föräldrar. Idag, 91 år gammal, är han den som bott allra längst i bostadsrättsföreningen.

– Då flyttade vi in på gården bakom Sjöpärlan, som på den tiden var en restaurang och ett kafé där vi som bodde i området gärna samlades. Bredvid, där frisören finns idag, låg en ordentlig livsmedelsbutik där man kunde köpa allt från kött och mejeriprodukter till godis. När italienarna flyttade in i området för att börja jobba på Atlas Copco minns jag att handlaren tog in nya varor, som olika sorters skinkor och salami, berättar Bengt.

I området fanns även bland annat en fiskaffär, sybehörsbutik, skomakare, frisörsalong och en färghandel, där Bengt själv hjälpte till som tonåring när han fortfarande ”gick i plugget”.

Dessutom minns Bengt att Nordiska margarinfabriken hade sin verksamhet på platsen där bostadsområdet Sickla sjöväg ligger idag. Förutom margarin och matolja började man i slutet av 1940-talet att tillverka glass under namnet Gille-Glace. På 1960-talet slogs Gille-Glace samman med Trollhätteglass, och därefter med GB-Glace, som bedrev glasstillverkning här i Sickla fram till 1988.

Uppväxten i Sickla
Sedan flytten från födelsestaden Piteå har Bengt bott på flera adresser inom föreningen. Men hur var det egentligen att växa upp i Sickla under 1950-talet?

– Det var jättebra! Min pappa startade tillsammans med några andra föräldrar i området Sicklastrands hobbyförening. Där fanns massor av aktiviteter för oss barn, som trä- och metallslöjd för pojkar och gymnastik för flickor. På Sicklavallen, borta vid Sickla skola, fanns också en tennisbana där många av de anställda på Atlas Copco gärna spelade. Senare, kan ha varit i slutet av 60-talet, kom tennisbanan till Sickla strand.

Hade Sickla strand någon badplats på den tiden?
– Nej. Där badplatsen ligger idag var det en båtplats, så när vi ville bada cyklade vi till Källtorpsbadet i Hästhagen. Det var först när båtplatsen försvann som vi började bada hemma i Sickla. Jag minns hur vi byggde en egen brygga av några tunnor som vi släpade upp på vintern. Det gillade inte Nacka kommun, som senare byggde en riktig brygga åt oss, skrattar Bengt.

Vad gjorde ni på vintern?
– Bland annat åkte vi skridskor på Sicklasjön, och sen hade vi backhoppning i Hammarbybacken. Jag hoppade aldrig själv, men det var många som var där och tittade när andra hoppade.

Hur blev det sedan, när dina tre barn växte upp – fanns det aktiviteter i området?
– Jadå. Under 60- och 70-talet gick mina barn till den nyöppnade ungdomsgården på Sickla strand 76. Sen flyttade ungdomsgården till den röda trälängan där även förskolan ligger idag.

Vad var det bästa med att växa upp och bo i Sickla?
– Gemenskapen! Eftersom minst en person i varje familj jobbade på Atlas Copco kände alla varandra. Vi var många familjer som umgicks, och på lördagarna efter jobbet packade man picknickkorgen och samlades nere på gamla bocciabanan som på den tiden låg på gräsytan mellan den nuvarande bocciabanan och bostadsområdet Sickla allé. Ja, gemenskapen… den var fantastisk.

Lägenheterna på Sickla strand byggdes under åren 1947–1948 som hyreshus för Atlas Copcos anställda. Kravet för att få bo här var att minst en i hushållet arbetade på företaget. Bengts pappa gjorde det – och senare följde Bengt själv i samma spår genom Atlas Copcos yrkesskola.

– Jag blev kvar på Atlas Copco i 46 år och hade väldigt roligt i flera olika roller. År 1984 gick jag i pension på grund av att vår verksamhet flyttade till Örebro, och jag fick ett avgångsvederlag.

Stämmer det att det var direktörerna som bodde i etagelägenheterna på Sickla strand?
– Nej, vem som helst som arbetade på Atlas Copco kunde bo där med sin familj. Däremot var de som bodde i etagelägenheterna tvungna att ha en inneboende. Lägenheterna var större än de andra, och den inneboende var ofta en ung person som fått arbete på Atlas Copco efter yrkesskolan.

Förändringar genom åren
Idag bor Bengt på Atlasvägen 61, i en av de större lägenheterna med en slående utsikt över både Stockholm och Tallbacken. Minnet är gott, även om alla årtal inte alltid sitter helt exakt.

– Men jag tror det var 1957 som mataffären Metro öppnade på Tallbacken, och då började livsmedelsbutiken på Sickla strand få konkurrens.

Finns det någon särskild händelse du minns från förr?
– Ja, när man rev de gamla träkåkarna på Tallbacken i mitten av 50-talet. Alla som ville fick vara med och ta tillvara på det fina virket. Jag hjälpte en kompis som fraktade virket till Dalarna och byggde ett nytt hus där.

Fortfarande fin gemenskap
Under 1950-talet träffade Bengt fru Anita på Björknäspaviljongen i Björknäs, ett populärt dansställe som brann ner 1978. Fru Anita gick bort för flera år sedan, men lever kvar som ett varmt minne. Känner sig Bengt ensam nu, när så få från förr fortfarande är kvar?

– Nej, det gör jag inte. Men visst kan jag bli lite nostalgisk när jag tänker på att vi bara är tre kvar från den gamla gemenskapen, och att jag vet vilken väg alla vandrat… Samtidigt har jag mina tre barn och barnbarn, och det betyder mycket.

Spelar du fortfarande boccia?
– Nej, inte själv längre. Men en av mina söner bor i närheten och spelar, och när det är festligheter nere på bocciabanan kommer han och hämtar mig så att jag kan vara med. Det tycker jag om, säger Bengt leende och fortsätter:

– Gemenskapen här i Sickla är fortfarande fin. Det är framför allt den som gjort att jag alltid trivts här – och aldrig velat lämna Sickla.

Tack Bengt och boktips
Vi i styrelsen vill rikta ett stort tack till Bengt Korhonen för att han tagit sig tid att berätta om Sickla förr i tiden. Slutligen vill vi skicka med Bengt boktips för den som är intresserad av Sickla och Nackas historia: Nackaboken, som finns i utgåvor från 1963 till 2008. Vi vill också passa på att tipsa om Nacka kommuns digitala bildarkiv där du kan hitta många historiska bilder från Sickla och Nacka: DigitaltMuseum